I den lilla byn som låg strax utanför staden bodde det en gammal skröplig gumma. Hon var äldre än de flesta och alla de andra gamla i byn kallade henne för mor Hilda. Mor Hilda hade varit med om mycket i sina dar. Hon hade krigat mot nazisterna i Frankrike, hade rest med luftballong till alperna och så hade hon varit på månen. Nu var det ju så att en del i byn inte riktigt trodde på alla de berättelser som mor Hilda ogenerat drog upp på varenda kafferep de hade.
En gång till exempel, så hade hon berättat för de andra hur hon ensam hade byggt sig den rymdraket som hon senare for till månen med. Hon hade hittat några järnbitar och några rep bakom ladugården och sen satt ihop alltsammans till en makalös mackapär.
Men en dag hände något märkligt som fick hela byn att undra om det inte kanske ändå låg något i mor Hildas historier. Det var en klar och kylig höstmorgon när byns yngste, en pojke vid namn Emil, hittade något märkligt bakom mor Hildas gamla stuga. Där, bland höstlöven och de sneda brädorna, stack det upp något som glittrade i solen. Emil grävde fram föremålet och ropade på sin pappa. Det visade sig vara en rostig, men ändå fascinerande, liten metallplatta med inskriptionen: ”Hilda 1 – Första färden till månen.”
När byborna hörde om fyndet blev det liv och rörelse. Folk började fråga mor Hilda om plattan, och hon log sitt sneda, hemlighetsfulla leende. ”Åh, det var en fin resa,” sa hon. ”Månen är inte alls så grå som folk säger. Det är faktiskt en ganska trevlig plats om man har med sig eget kaffe.”
Men nyfikenheten lugnade sig inte där. Emil och några andra barn började rota runt i mor Hildas trädgård. De hittade fler spännande saker: en gammal hjälm med en stor spricka, en handritad karta över stjärnhimlen, och till och med en rostig gammal ventil som såg ut som något hämtat ur en gammal science fiction-film.
Till slut kunde inte byborna hålla sig längre. De krävde att mor Hilda skulle visa dem vad som egentligen fanns bakom den stora, skeva ladan hon alltid sagt åt alla att hålla sig borta ifrån. Efter mycket tjat öppnade hon till sist porten, och där stod det. En rymdraket, om än en liten och ganska skamfilad en.
”Ni trodde mig inte, men här är den,” sa hon stolt. ”Och den fungerar fortfarande! Någon som vill följa med på en liten tur?”
Ingen vågade först säga något, men till sist klev Emil fram. ”Jag vill!” ropade han.
Så med hela byn som publik skramlade rymdraketen igång. Ett dovt mullrande följdes av en rökpuff, och innan någon hann blinka sköt de iväg rakt upp i skyn.
Ingen vet riktigt vad som hände där uppe. Men när mor Hilda och Emil återvände dagen därpå med ett paket måndamm och en historia om en lunch med en grön liten månfigur, behövde hon aldrig försvara sina historier igen. Mor Hilda var byns hjälte, och hennes berättelser blev ännu mer legendariska – om det nu ens var möjligt.
Och rymdraketen? Den står där än idag, mitt på bytorget, som ett monument över den mest äventyrliga gumman någon någonsin känt.
Copyright: Alfred Ivarsson