Godisfabrikör Bengtsson hade precis stängt sin lilla affär för dagen och var på väg hem med ett glatt humör. Det var en sån där kväll då stjärnorna blinkade som små sockerkristaller på himlen. Han traskade hemåt och nynnade på en gammal melodi, men plötsligt stannade han mitt på gatan. Där, rakt framför honom, låg en hög med kladdiga marshmallows utspridda som om någon hade tappat hela sitt lager av fluffighet.
”Men kära nån!” sa Bengtsson och böjde sig ner. ”Det här är ett mysterium som skulle få Sherlock Holmes att börja svettas!”
Han plockade försiktigt upp en marshmallow och studerade den. Den var rosa med små gula prickar – en färgkombination han inte ens själv hade tänkt på. ”Hmm,” mumlade han. ”Den här smakar… banan och… tvål?” Bengtsson ryckte till. ”Tvål? Nej, nej, det går ju inte för sig!”
Spåren av marshmallows ledde honom till en mörk gränd. Han kände sig lite som en detektiv, om än en med fickorna fulla av sockriga klisterlappar. Och där, längst inne i gränden, upptäckte han något som fick honom att tappa hakan.
En stor, bullrig maskin stod och puffade ut små moln av socker och marshmallows åt alla håll. Vid spakarna stod en liten figur som Bengtsson först trodde var en överdimensionerad råtta. Men när han tittade närmare insåg han att det var en tvättbjörn med skyddsglasögon och en liten rutig halsduk.
”Hallå där!” ropade Bengtsson. ”Vad i hela världen håller du på med?”
Tvättbjörnen hoppade till och vände sig snabbt om. Han såg både skyldig och nöjd ut på samma gång. ”Jag… eh… experimenterar,” pep han och försökte gömma en stor säck full av smaksättningar bakom ryggen.
”Experimenterar? Med vad då?” frågade Bengtsson och satte händerna i sidorna som en arg farbror som fått höra att någon snott hans bästa kaffekopp.
”Med nya smaker,” erkände tvättbjörnen. ”Jag försöker skapa världens mest spektakulära marshmallow!”
Bengtsson granskade maskinen. Den såg ut som en symaskin som fått en otrevlig kollision med en gammal köksblandare. Men idén, den tyckte han om.
”Vet du vad?” sa han och klappade tvättbjörnen på huvudet. ”Du och jag ska slå våra påsar ihop! Tänk dig: Marshmallows som smakar kanelbullar, eller varför inte pizza!”
Tvättbjörnen sken upp. ”Du menar det? Jag skulle kunna bli din assistent!”
Och så blev det.
Nästa dag dök Bengtsson och hans nya kompis, som visade sig heta Bosse, upp i godisaffären med den bullriga maskinen i släptåg. Bosse hade knappt hunnit komma in förrän han började mixa smaker. Det blev kaos. Barnen som kom in den dagen fick smaka på marshmallows som smakade blåbärslimpa, popcorn och, något olyckligt, kålpudding.
”Det här behöver lite finjustering,” suckade Bengtsson när han smakade på en marshmallow som smakade grillad falukorv.
Efter veckor av experimenterande lyckades de till slut skapa den perfekta smaken: en marshmallow som smakade regnbågar (eller, som Bosse uttryckte det, ”söt lycka”). Affären blev genast stadens stora attraktion, och barnen började köa utanför redan innan solen gått upp.
Och så, en dag, ändrade Bengtsson skylten utanför affären igen. Nu stod det: ”Bengtssons & Bosses Fantastiska Marshmallowsfabrik”. Och vem vet, kanske hittar du fortfarande en tvättbjörn i en rutig halsduk som experimenterar bakom disken.
Copyright: Alfred Ivarsson