I ett gammalt nedlagt sågverk, långt ute på landsbygden, sitter Rune och Gustav och knackar på varsin plåtbit. Det har de gjort så länge som folket i den lilla byn kan komma ihåg. Ingen kan med riktig säkerhet säga exakt när de startade verksamheten, men många gissar att det var för åtskilliga årtionden sedan. Kunder kommer ifrån när och fjärran för att få sina plåtbitar knackade, så någon brist på arbete finns det inte. När en plåtbit är färdigknackad så finns det alltid en ny att börja på.
Byborna har sedan länge vant sig vid ljudet av det taktfasta knackandet och tänker inte längre så mycket på det. Men så en dag så hörs det plötsligt ett vrål över byn som får blodet att isa sig i deras ådror. Det är så kallt och hjärtskärande så alla inser att något fruktansvärt nu måste ha inträffat hos Rune och Gustav. När vrålet äntligen har ekat ut bland träd och byggnader så tisslas och tasslas det bland byborna om vad som står på, men ingen av dem har mod till att gå dit för att undersöka vad som kan ha hänt. Till saken hör nämligen att de båda duktiga plåtknackarna även är kända för att ha ett fruktansvärt temperament. Många är historierna om de, dock få, felknackade plåtbitar som flugit ut genom lokalens dörrar, tätt följda av en svordomsramsa som skulle fått den lede själv att häpna av beundran.
Till slut så tar sig i alla fall Hans, en av byns äldsta, modet till sig och med nervösa steg så sätter han av mot det gamla sågverket för att undersöka saken. När han inte har långt kvar så blir han plötsligt omkörd av två polisbilar och en ambulans, båda med blåljusen påslagna. Han skyndar på stegen och är strax framme vid det gamla sågverket. Men när han kommit runt knuten av deras lokaler så blir han brutalt stoppad av två bistra konstaplar med dragna vapen.
– Stopp och belägg, säger den ena av dem. Vänd om hemåt igen, här finns inget att se!
Hans tittar ändå så snabbt han kan över mannens axel och får då se hur poliserna rusar in hos Rune och Gustav med dragna pistoler, samtidigt som de ropar åt de båda plåtknackarna att de ska lägga sig raklånga på marken. Hans vänder om, men han går inte hemåt igen som konstapeln har beordrat honom. Istället så går han runt byggnaden där han vet att det finns en lång stege. Han reser stegen mot väggen och mot det halvöppna fönstret som finns under takåsen, sedan klättrar han snabbt upp för att kika in i lokalen.
Rune och Gustav har nu fått resa sig upp och de båda sitter på varsin liten pall med ansiktena begravda i sina händer. De verkar vara ordentligt upprörda och emellanåt så pekar de och säger något till en konstapeln som verkar förhöra dem. Hans tittar bort mot det håll som Rune har pekat och håller på att trilla av stegen när han ser att mitt på golvet så ligger det en äldre herre i en pöl av blod. Han ligger på mage och i ryggen har han minst fem eller sex vassa plåtsaxar instuckna. I mannens huvud kan Hans se att en av Gustavs specialhammare sitter som ingjuten i skallen på honom. Den liknar en ishacka, och det är en vass sak som Gustav brukar använda när det är svårt att komma åt att knacka i trånga utrymmen. Hans lutar sig närmare fönstret för att kunna höra vad som sägs där inne.
-Varför? frågar konstapeln. Varför i herrans namn har ni gjort så här?
Rune tittar länge på konstapeln innan han med gråt i rösten utbrister:
-GLASFIBER! Efter allt jobb vi har lagt ner så har den jäveln gått och köpt nya skärmar i GLASFIBER!
-FATTAR DU? skriker Gustav med förtvivlad röst. Här har vi ägnat tre år på att skapa två helt nya framskärmar i plåt av två stora metall ark. Vi har gjort en högerskärm och en vänsterskärm som är helt identiska när det gäller linjer och brytningar. Vi har suttit här och lagt vår själ i dem både på Jul och Midsommaraftnar och nu när vi äntligen skulle leverera dem så säger den jäveln att han inte behöver dem längre, för han har köpt nya skärmar i glasfiber från Kina!
-FATTAR DU? Skriker Rune. KINA!!? Han är så upprörd och arg så att han skakar i hela kroppen.
Konstapeln kliar sig i huvudet och verkar inte riktigt veta vad han ska säga.
-BRYT! ropar plötsligt någon. Har du nu glömt dina repliker igen Torsten?
Nu ser Hans att i hörnet av lokalen så sitter det en liten figur på en hög stol med en bunt papper i famnen. Sedan upptäcker Hans att i lokalen finns det även flera kameramän som smyger omkring längs väggarna och som filmar allt som sker.
-Ska det vara så jävla svårt att komma ihåg de få repliker du har i den här filmen? frågar han Torsten medans han hasar sig ner från stolen.
-Förlåt säger Torsten, samtidigt som den döde mannen med plåtsaxarna i ryggen sakta reser sig upp från golvet.
-Fan, säger mannen. Jag kommer ju att bli förkyld om jag ska ligga länge på det här kalla betonggolvet! Jag ska minsann ta upp detta med facket!
-Blir det kaffe snart? frågar Rune.
-Jag tar gärna en kaka med, säger Gustav.
Den lille mannen med alla papper suckar tungt och börjar ångra sitt beslut om att försöka göra en spelfilm med bara amatörer i dess verkliga miljöer.
Hur filmen till slut blev? Fruktansvärd såklart, det var bara folket i den lilla byn som var på premiären i Stockholm, men de å andra sidan tyckte att den var alldeles fantastisk!
Copyright L-G Svensson 2025